tuturrutu
1.
(H),
tuturruta ((det.).H) .
(Sust.).
"Le point, le bout le plus élevé qui domine un édifice, un rocher, une montagne. Eliza dorrearen, mendiaren tuturruta, [...]. On dit également: haritz baten tuturrutua, le sommet, la branche culminante d'un chêne"
H.
v. tuturru.
2.
(Adj.).
Puntiagudo.
Yaun Erretora ethorri zen, [...], estola bat ederrarekin, lehenagoko bonet tuturrutuia buruan.
Elsb Fram 139.
TTUTTURRUTTU
(-utu H). (Forma con palat.).
Etxola hori inguruan egina da eta gainean badu ttutturruttu bat dorre gain bat iduri duena; barne hartan gordea daukate bethi beren jainkoa.
Prop 1880b, 408.