puntsu
1.
(SP, Lecl (-ns-), H; ph- O-SP→A, H),
puntzu (Lh),
puntxun (Dv→A) .
(Adj.).
"
Phunsu egoitea, faire la morgue, se tenir à l'écart par colère"
O-SP 231.
"Qui boude, fait la mine"
Dv.
"
Phuntsu egon, arrugar el ceño, apartarse llevado de la ira"
A.
Laurdena, punsu iarririk, / herenak han ber' utzirik, / kexa zedin, alegia / egon zela galetsirik.
O Po (ed. Michel) 241.
2.
(H),
puntzu (H),
pontsu (SP, H (+ ph-)),
pontzu (H) .
(Sust.).
"Humeur sombre"
SP.
"Bouderie, mécontentement, fâcherie que l'on manifeste par une mine chagrine"
H.
PUNTSUZ
(SP, Urt; pontsu SP H). "Puntsuz egoitea, faire la morgue, se tenir à l'écart par colère. Puntsuz dagot, il boude contre moi" SP. "Aversatus, [...] puntsuz dagoena" Urt III 147s.
"Par ressentiment, [...]
punsuz
"
Ht VocGr 418.