1.
(L, BN ap. A
; Lar, Dv (-kh-), H (+ -kh-)) .
(Aux. trans. e intrans.).
Repugnar, causar repugnancia, dar asco.
"Ce verbe prend l'aux. avoir et a un sens transitif, ou l'aux. être et a un sens intransitif. Nakhaizten nau, cela me cause de l'éloignement, de la répugnance, du dégoût. Nakhaiztu naiz, j'éprouve de l'éloignement, de la mauvaise volonté, de la répulsion, du dégoût"
H.
"Sentir repugnancia. Nakaizten nu (BN-baig), me da asco"
A.
Tr. Documentado en textos septentrionales.
Zeren eta Izairia beita bere desekiala nakaitzen.
Egiat 165.
Janharirik gozoenek nakaizten dute.
Dv Telem 47.
Neguko arrats batez / senhar emazteak / nakhaizturik zaduzkan / xardina jateak.
Zby RIEV
1908, 772.
Nakhaizten edo okhaztatzen zitzaiolarik barne guzia behin-bethikotz.
Jnn SBi 365.
Egia erratera bazen zertaz okhaztatu edo nakhaiztu.
Prop 1891, 210.
Ihardetsiko dautzute, nakaizturik.
JE Bur 165.
Ez bainuke irakurlea den gutiena okaztatu edo nakaiztu nahi.
Lf Murtuts 17.
Soinu bera maizegi edo hurbilegi aurkitzen delarik, gogor emaiten du, beharria nakaizten du.
Lf ELit 94.
2.
"(B), hacerse raquítico"
A.
3.
"Mécontenter"
Dv.