gogobete
1.
(H (-th-)),
gogabete (H (-th-)),
gogobetetu,
gogobetatu (V-oroz, G-to ap. A
; SP (sin trad.), Dv (-th-), H),
gogabetatu.
Conformar(se), saciar(se).
"Se satisfaire, en avoir à sa satisfaction, selon son désir"
H.
"Satisfacer"
A.
Cf. GOGO BETE.
Zein da orotako aberatsena? Bere doiaz gogobetatzen dena.
O Pr 430.
Bainan nola gogabethe naiteke desherri hunetan nagoeno?
Dv LEd 114 (Cb Eg II 60 nola kontentu artuko det).
Aiñ amorio biguña dion Biotz artzaz gogabetatzen da.
Ant JesBi 81.
Inor eztago gogo-beterik bere zoriagaz.
Azc PB 120.
Eztu lirak gogobetetzen eta saiatuko da [...] safiku, alkaiku ta bitariko askelepiarren igikera berrizten.
Gazt MusIx 65n.
2.
Hartarse, hastiarse.
"
Gogobetatu, aburrirse"
A.
Dirudi, etxeko ogiak gogo betetu dituala, eta gauza berrien naikundeakin daudela.
AA I 569.
Ez naiz entzutez gogobeteko / milla bider esan arren.
Bil 53.
v. tbn.
Auspoa 54, 103 (ap. DRA, gogobetetu).