Etim. Del lat. astrum .
(Dv, H, A),
astru (SP (sin trad.), O-SP ( A), H).
"Heur, sort"
O-SP 226.
"Événement, rencontre"
Dv.
"Ce vieux terme se trouve rarement dans les auteurs anciens, sa signification ne peut pas être précisément définie. Oihenart l'emploie avec adjonction de l'adjectif gaitz, dans le sens de 'misérable, pauvre, malheureux'"
H.
"Suerte, fortuna"
A.
Cf. azturu.
Hau da patuaren burla, asturuaren txantza eta trufa.
Arti Ipuin 79.
Baina hilerrietan separatu dute / gure amorioa, ezpaita posible / arimak maitatzea gorputzikan gabe. / Hau delako gure / asturua, triste.
Arti MaldanB 219.
Euskeraren asturua / ezta gauza segurua: / Askozaz hobekiago / dabil munduan judua.
"El futuro del vascuence"
.
Arti HetaH 58.
ASTURU-ON.
"Astru ona, qui a du bonheur" O-SP 226 (cf. O-SPAd 877: "astru ona, bonheur").
ASTURUZ.
"Astruz, par hasard" O-SPAd 877. "Por ventura" A.
Hel dait' asturuz, / Bertz' anhitz buruz / Norbait ons' eginagorik; / Bana ni bano, / Ez egundano / Nehor zuretarragorik.
O Po 14.