malkartu
1.
(H (+ -kh-)),
malkortu (Lar Sup, Izt, H (+ -kh-), A (que cita a Mb)).
Precipitarse, despeñarse.
"Derrumbar"
Izt.
[Amiltegitik] malkortu ta betiko galdu nai ezpadu.
Mb IArg I 116.
Atsegin-gaistoen menditik malkortzen den gazte txarra.
Mb OtGai I 35.
Andik bera malkortu nai zuten Yesus bere erritarrak.
Ir YKBiz 80n.
2.
"(Hacerse) áspero, [...] malkortu
"
Lar.
3.
"
Gorputza eio (Gipuzkoan ler egin, Oñatin malkartu) [...], nekatuteari esaten iako"
A Ezale
1897, 132a.