erakarle
1.
(
-kh- S;
SP (sin trad.),
Lar,
Dv,
H).
(El) que trae, atrae.
"Enganchador, ekandaria, balakuz erakarlea
"
Lar.
"Celui qui fait venir, qui amène"
Dv.
Hartara [kateximala] besta egünez haien [haurren] erakharler.
Bp I 26.
Arima fidelen huniala erakarlia.
"
Zelator animarum fidelium"
.
Mst III 20, 3.
Ikusiz bada zoin gutiak garen Fedearen erakharle aphezak.
Prop 1896, 115s.
Atzetik morroi batzuk zetozkien jabetutako eize piztien erakarle.
Etxde AlosT 14.
Ikatz Erakarle eta Bildegi-jabeen Alkartasuna.
"Importadores"
.
EAEg
26-12-1936, 1159.
2.
Causante.
Barreiarzünen erakharliak apartatzen.
Mst I 21, 2.
Nigarren erakharlia.
Mst III 55, 6 (SP erakhartzen, Ol sortzallea, Pi eragillea).
Hanbat kalte nerorriri erakharle eta eragile izatu haizena.
Dv LEd 84.
3.
(
-kh- S ap. Lrq; H).
"Qui fait porter"
Lrq.