forjatu
1.
(
V-gip ap. Etxba Eib
),
forjeatu.
Forjar.
"Forjar, estampar las piezas. Forjau matxiñuan, trokelan araura
"
Etxba Eib.
"
Totxua, forjatzeko laban goritzen jiarduk
"
SM EiTec1 (s.v. totxo).
Finalki, hirur element kreatu gaberikoz egin izan den gorputz bat forjeatzen drauka, eta ditu nahastekatzen eta desegiten bi naturák.
Lç
Ins
G, 3v.
Eurak forjetan dabe, / eurak limadore / eurak asi ta akabau / tornillo ta muelle.
DurPl 114.
Forjatzen dituste istentero mille traba.
(AN, s. XIX).
FLV
1991, 162.
Oiek urtuta gero forjatu / iñun er' ez bezin piñak, / dakigu eiten armak bezela / aitzur, golde ta makinak.
MendaroTx 145.
Fabricar.
Koronazágun: eta forjaturík aranzeés uztái gisabát frinkatuzióte búruan indárka.
LE Doc 163.
(Sust.).
"
Forjaua. Pieza estampada. Su antón. en sentido industrial: fundidua
"
Etxba Eib.
2.
(Dv→A).
"Accoutrer"
Dv.
"Engalanar, ataviar"
A.