sastu
1.
(V-ger-m-gip, G-goi; Lcc, Lar Sup, Añ (V), H (V, G)),
satsitu (V-ple-arr-oroz; Zam Voc
),
sasitu (V; Lar Sup),
zaztu
Ref.:
A (sastu, sasitu, satsitu);
Elexp Berg
.
Abonar, estercolar.
"Estercolar el campo, sastu kanpua
"
Lcc.
La forma sasitu, que recogen Lar Sup y Azkue, proviene sin duda del ej. de RS, que habría que leer satsitu.
Satsitu <-si-> ta jorratu ta garia artu.
RS 236.
Soluan ostera, oñik ipiñi bez, bertan-bera itxi, ez giyau, ez mokillausi, ez zaztu, ez yorrau, ez ezebez.
Kk Ab II 144.
Sagar, madari eta beste frutuak, asko ta onak gura badozuz euki, satsitu ondo.
EgutAr 1-2-1962 (ap. DRA
).
2.
(A (que cita a Mg), A Apend).
"Rellenar, hartarse. Ogi ta ardoz sastuta dago
"
A Apend. v. SATS EGIN.
Berbia moteldu ta zutinik egon ezin dirian gizon katutu ta ardaoz satstubak.
Mg PAb 65.
Ardantegi batetik urten eban ardaoz bete ta sastuta iakitun batek.
A Ezale
1898, 248b.
Ogi ta ardaoz sastuta dago.
(V-m)
"Está relleno de pan y vino"
.
A EY III 331.