gahatu
Etim. Préstamo románico; cf. bearn. gahà .
(
S; Gèze,
Dv (S),
H (BN, S),
Foix)
Ref.:
A;
Lh;
Lrq;
Gte Erd 14
.
"Atteindre, saisir"
, "poursuivre" Gèze.
"Empoigner, saisir"
Dv.
"Prendre, saisir, attraper, atteindre"
H.
"Adhérer"
Foix.
"(S-saug) [...] s'attaquer aux gens (chiens)"
Lh.
"
Gahatze (Sc), saisir"
Lrq.
"[Arraina] gahatü da hamian (S)"
Gte Erd 14 (junto a heldu, itsatsi, etc., de otras zonas).
Ikhusirik herensügiak egotxirik zela lürrialat, gahatü zeion semia sorthü zan emaztiari.
Ip Apoc 12, 13 (Lç persekuta, He jarraiki, Dv oldartu).
Khatiari, pharete bazterren gahaturen da (hor errabiatia).
Eskual 7-8-1908, 4 (ap. DRA
).
"Exciter (les chiens) à mordre"
Lh.