ozendu
1.
(c. sg. A; SP (sin trad.), Dv),
ozentu (Foix ap. Lh.),
oxendu.
"Venir a ser sonoro, claro, retumbante"
A.
"Grandir (bruit)"
Lh.
Nigarretan boz mehea, marraska bat iduri, / oxenduz eta azkartuz altxatzen da emeki.
GH 1934, 481.
Ene bozaren azantzak, eliza hutsaren barneaz oxendia eta azkartia.
GAlm 1963, 61.
(ap. DRA)
Ozendu zuan bere abotsa.
Berron Kijote 181.
Berriz Oihamileko hegi gaineratzearekin, berotuak eta ozenduak ziren gure erasia eta kalapitak.
Larre ArtzainE 15.
Hainbat jende mintzatu da, horien artean ni ere bai, marmarra oraindik orain ozendu delarik.
MEIG VII 30.
2.
Sonar.
"Resonar"
Lar.
Eta memento berean edoietik ozenduzé boz bat, ziolá: Aú dá nere seme amatuá.
EvAN Mt 17, 5.
3.
Ponerse picante (tbn. fig.).
Eta Barthou-k, phiperraren pare ozentürik, hola mintzazaliari ihardetsi deio: "ez zaizü emanik ikhertzia zonbat handi nizan".
Eskual 18-7-1913, 3.
4.
ozentu
(S). Ref.: Lh; Lrq. "Presser, hâter. Urratsa ozentü, presser le pas" Lh .
Zilo haren onduan aithortzen düt ürhatsa ozentü düdala.
Picochet GH
1928, 151.