oraska
1.
(-rh- Dv, H (L)),
ohaska (BN-baig-mix, S; Foix ap. Lh),
orraska (H (s.v. orhaska)),
orhazka (vEys)
Ref.:
A (ohaska);
Satr CEEN
1969, 144;
Satr VocP (oaska)
.
Artesa.
Bi partadera yosi oaskaindako.
HerVal 146.
Ogiak berak ere, orhaskatik labera fite nahi du, hoztu gabe.
Eskual 18-9-1908, 2.
Bere kaderatik nahi-t-ez kendu eta orraskaren gainean etzan.
Leon GH
1928, 176.
Diru-arka tturrindua, gazitegiak hustuak eta orhaska sagu-kafiez hartua.
Etcheb MGaric 111.
Jateko tuntik ez dugu orraskan.
GH 1971, 240.
(ap. DRA)
2.
"Una masa compuesta de varios objetos"
VocB
.
"Masa hecha con varias sustancias para el ganado. Beiei oraska ona maten dabegu
"
Izeta BHizt2.
ORASKA-KARRAKA.
Hierro con que se recoge la masa adherida a la artesa.
Oaska karraka bat berria.
HerVal 144.
ORAXKA
(Forma con palat. expr.). "Ohaxka (S), pétrin en bois" Lh.