1.
(
Lcc (-du) Urt).
Presumir, vanagloriarse.
"Arrogare sibi sapientiam [...], bere buruaz zuhur dela presumitzea
"
Urt II 361.
Eztezan presumi iakitera iakin behar den baino gehiago.
Lç Rom 12, 3 (TB bere buruaz hartu, Bibl ederretsi).
Aunitz presumituz eta guti balio izanez.
FamInst
924.
Alá niórk ezdezáke presumítu bére búruas ta bere óngi egínes.
LE Ong 83r.
Ez etare beauzie presumitu edo osarratu Maistru deituak izatea.
EvAN Mt 23, 10.
Eta etzei zer presumitu izaitia deitruk Maistruak.
Hual Mt 23, 10 (Samper preziatu).
(Part. en función de adj.).
Aitzitik ordean handiesten zarete zuen gogoeta presumituetan.
He Iac 4, 16 (Lç zuen banterietan, Dv zuen hanpuruskerietan
).
Zenbat arrotuago eta presumituago.
Cb Eg III 227.
Arroak, presumiduak, soberbioak igui dituan bezela.
Gco I 407.
Subérbo, andinái, presumítu, bánoak.
LE (
in
BOEanm 1160
).