(Urt, Lh),
meilatu (S? ap. A; Lecl, Dv, H; mella- Ht VocGr, Lar) .
(Aux. intrans.).
Ocuparse de; meterse en.
"Carere rebus urbanis, [...] hiriko egitekoetan ez sartu, ez nahasi, ez melatu
"
Urt IV 246.
"Emprender"
Lar.
"Entreprendre, se mêler de"
Lh.
Bat bedera mela bedi duen ofizioaz / eta giristiño dena prestu izatekoaz.
EZ Man I 3.
Hark bezanbat hik eztakik, kontentadi heureaz / eta elizakoak bere mela beite arteaz.
Ib. 33.
Gobernatzen baitire desordenatuki deus ez eginez, bainan melatuz egokikitzen ez zaiotenaz.
TB 2 Thess 3, 11 (He hei behatzen ez zaizten gauzetan sartzen direnak
).
Atso bat ere melatu saltsa huntan zauku sartu / aspaldiko ofizioa trakaseria du.
Prot 70.