1.
(
B, BN-baig; VocBN
,
Dv,
H (+ h-)),
erlas (
BN-baig, R),
erlatz
Ref.:
A (erlats, erlas);
Satr VocP
.
Ronco; afónico.
La forma con h- inicial que da Harriet, y de la que no hallamos ningún ej., se debe sin duda a una conjetura etimológica de éste (lo deriva de hertsi y latz).
Mintzoa erlats, minkor eta ilhun.
Hb Egia 141.
Halako boz herdoil eta erlats bat.
Elzb PAd 39.
Zure mintzo erlats hori batere ez da izabarena.
GAlm 1947, 29.
(ap. DRA)
Karraxi erlatzez darraikiola.
Ibiñ
Virgil
78.
(H),
erlatz.
"Par ext., en parlant d'un son peu clair. Ioare, izkila herlatsa
"
H.
Berantkorrak Martiren borontze-ots erlatzak zirikatzen ditu.
Ibiñ
Virgil
109.
erlatx.
"El que habla con grajeo"
VocB
.
2.
erlatz
(BN-baig ap. A). (Sust.). Ronquera; catarro. "Romadizo, constipado" A.
Marranta baten ondotikako erlatsa.
JE Med 56.
Ehun bat marhanta, beste hainbeste erlats eta nik dakita zonbat ezuntsa.
GaztAlm 1934, 33.
(ap. DRA)