farfaila
1.
(L, BN-baig; -lla Añ, farfail B; Hb),
farfuila (Lar)
Ref.:
A;
Izeta BHizt2 (farfail)
.
"Vano, soberbio, farfulla
"
Lar.
"Vano, presuntuoso"
A.
"
Tipian buhurri, handian farfail (L), [...] presuntuoso"
A EY III 395.
"
Farfail, vano, -na, presuntuoso, -sa, despreciable. Gizon farfalla duk oi
"
Izeta BHizt2.
.
Gaixtoek, farfuillek, inorantek eta obstinatuek, zu bazine munduko handiak bezala gaitz eta terrible, hobekiago zerbitza zinitzakete.
Harb 230.
Ta hetzaz emazte amorosik batere, hanitz enganatü nahian, inhur eztienik enganatzen, dielakoz farfaillaren ürrina.
Egiat 211.
Hok guziak egin ahala xinpleki apainduak, edergailu farfuilarik gabe.
Othoizlari 1958, 164.
2.
(
BN-baig ap. A
; Dv;
-il Hb).
"En haillons, négligé"
Hb.
"(Adj.), terme de mépris en parlant des femmes qui courent avec des vêtements en desordre"
Dv.
falfara (B).
"
Falfara, traketsa, panparroi: informal. Kasu gizon falfara horrekin. Zu ere aski falfara zara
"
Izeta BHizt2.
3.
"
Farfulla: 1. bredouilleur, qui parle avec précipitation. 2. (L), niais, qui ne sait s'exprimer, se faire entendre, faute d'intelligence, sot"
H.
"
Farfaila (R, S), persona que habla muy de prisa y no se le entiende"
A.
4.
(H),
falfala (Hb).
"
Farfaila, farfailla, papillon"
H.
v. EULI-FARFAILA.