manddo
1.
(V-m, G-azp, AN-larr-5vill-araq-ulz-arce-erro-olza, L-sar-ain-arcang, BN-baig-ciz-arb-mix, Ae, Sal, S),
mainddo (BN-lab; H (L, BN, S, s.v. mandako)),
maño (Sal, R)
Ref.:
A (manddo, maño);
EI
140
.
Dim. de mando. "Macho (voc. puer.)" y "burro (voc. puer.)" A. "Maño (Sal, R), macho" Ib.
Pulliki edo itsuski, oraikotik debruak joan du gure manddoa, ezen, bost hamarreko eta launa tanto dira bi alderdietarik.
Barb Piar I 44.
2.
Desprovisto de cuernos.
v. mando
(II, 5).
Ardia buru manjua, hauts kolore tindua, gorria soingain, blua errainetan.
Herr 10-12-1959, 3.
(Lh, que cita a Etch).
Desprovisto de asa.
Zieta nin sakho, / gathülia manddo, / kullera zurezko, / tahalla beltz ta xathar bat lunjeratako.
'Mon bol sans anse'
.
Etch 320.
3.
(Sc ap. A).
"Pájaro híbrido, hijo por ej. de canario y jilguera"
A.
Cf. mando
(II, 6).
Híbrido.
Automovil hori, xinitrea edo manddoa delako, ez da gure berezibila bezain jatorra.
PMuj ( in
MEIG I 94
).
4.
"(L-ain, BN-ciz), a las mujeres estériles si son pequeñas se les llama manddo
"
A.
Cf. mando
(II, 1
).
5.
(Fig., ref. a un autobús).
On ginen guziak [autokarrari] gibeletik lotu-ta, behar ukan ginuen berriz bultzatzen indar egin, flakatzen hasten zenean gure manddoa.
Larre ArtzainE 144.