marraztu
1 marraztu.
Tr. Documentado en autores meridionales del s. XX. La forma general es marraztu . Lauaxeta y J. Artetxe emplean la forma marreztu . Hay marrastu en M. Atxaga y Lasa. Barandiaran emplea marraztu, marrestu y marreztu . En DFrec hay 15 ejs. de marraztu, meridionales.
1.
marrastu,
marrestu,
marreztu (
T-L).
Dibujar.
"Dessiner"
T-L.
Arkitetoak, esate baterako, planoak egiten edo marraztutzen badaki.
EEs 1930, 22.
Neure gorputza esku miakaz / marreztu zendun are ganian.
Laux BBa 64.
Arzulo-ormaetan dauden artza eta bison-atzealdea. Ildoz marraztuak daude.
JMB ELG 35 (48 marrestu, 49 marreztu).
Suak marraztu du latz ildoa ta ez du biotzeko baizik suak ezabatuko.
Txill Let 39.
Orrelako iduri txarrei begiratu al diezu? Marrastu edo dibujatu al dituzu?
MAtx Gazt 85.
v. tbn. Ol Ios 18, 6. Onaind in Gazt MusIx 154. Zendoia 121. MEIG IX 136 (en colab. con NEtx). Marreztu: JArt Y 1933, 329. Marrastu: Lasa Poem 77.
(Part. en función de adj.).
Irudiak eta Isturitzko artxabal marreztuak.
JMB ELG 31.
2.
marrestu
(Lar H),
marreztu
(H). "Señalar, es del bascuence señalatu, cuyo origen queda explicado, margotu, marrestu, marrezkatu, azgarritu. Esto es en el sentido de poner señal y nota" Lar.