meritatu
1.
Hacer merecedor de.
v. merezi izan
(2),
merezitu
(2).
[Obra onak eztiradela] Iainkoak bere haurretan eduki gaitzan merita diezagutenzát.
Lç
Ins
G, 5r.
Iubileu, perdonanza eta jeneralki barkamendu eta salbamendu meritatu ustezko berze manera guzia.
Ib. G, 5v.
Zeure heriotzeaz eta pasione sainduaz meritatu darotazu parabisua.
Hm 213.
Hacer merecedor.
[Orazioniak] badu indar meritatzeko, satisfatzeko eta inpetratzeko.
Tt Arima 44.
[Elizak] ordenatu du barura, pena haien mundu hontan pagatzeko eta satisfatzeko. Mundu hontan deno gizona meritatzen ahal du.
Ib. 65.
2.
(SP, H (BN, S)).
Merecer.
Gezurtiak zer du meritatu? Egia derranean gezurtatu.
O Pr 191.
Horko loria dezagun / bide hunez merita.
Hm 188.
Ene tribaillu aphurrak eztu meritatzen zuk phena har dezazun haren irakhurtzeko.
Tt Onsa 6.