terreatu
1.
(B, BN ap. A
; Dv, H).
"Exécuter quelqu'un à coup de fusil, fusiller"
H.
"Ejecutar, dar muerte"
A.
Lehen aitzindariak terreatzen ditu, / ikhara etsaietan nahiz barraiatu.
Hb Esk 161.
Santos Ladron handia terrea zeneko.
Ib. 161.
Huna bada Belazko Jaun Aphezpikuaren ixtorioa, eta zergatik, terreatua izan orde, duen ohorezko gurutzea.
Prop 1904, 106.
2.
"Amilanar, acobardar"
Asp ANaf.
.