pilaia
1.
(BN-lab ap. A; Urt V 342 (-ll-), H (L)).
"État de mélange, de confusion, de désordre. Nork uzten tu gauzak hunelako pilaian? [...]. Il se dit de l'état de quelqu'un qui a ses vêtements, sa personne en un désordre extrème par suite de chute, d'accident, de violence. Hauxe da gizonaren pilaia!
"
H.
"Estado. Zer pilaian den! ¡qué desordenado está! Pilaia hitsa du (BN-lab), está vestido miserablemente"
A.
Zer pilaia zena gela eder hartan! Bazterrak nola fundituak eta zikinduak!
EGalm 1903, 41.
2.
+
pilaie
. En gran cantidad. "Pilaie (BN-lab; Lf), à foison. Sosa badute pilaie, ils ont de l'argent à foison" Lh.
Akhabatu denean hauzia luzeki, / gastuek egin dute pilaia puliki: / bati etzaio heldu beretzat arditik.
Hb Esk 211.